I wanna be someone who can face the things that I've been running from.
Jag kan till att börja med att säga att ni som inte orkar med ännu ett deppigt inlägg kan sluta läsa med det samma. Jag vill också poängtera att jag inte skriver detta för att ni ska tycka synd om mig. Jag skriver helt enkelt detta för jag måste skriva av mig, försöka få ut mina känslor och för att ni ska få lite bättre förståelse om vad som döljer sig under den perfekta ytan.
I detta nu känner jag mig ensam trots att jag innerst inne vet att jag har, för mig, världens underbaraste pojkvän och de bästa vännerna man kan tänka sig. Jag vet att de finns där för mig i vått och torrt men jag bara undrar hur det kommer sig att jag inte kan dela med mig av mina känslor? Jag känner mig som om jag är instängd i ett rum. Jag vill så gärna sparka ut dörren men jag hittar inte kraften.
Jag kan inte sätta ord på mina kännslor och därför är det väldigt svårt för mig att skriva detta inlägg men jag gör ett försök. Detta är även en orsak till varför jag inte sagt mer än att jag mår dåligt till mina närmaste vänner.
I fredags hade jag en total breakdown. Jag grät och grät i flera timmar. Den som fanns vid min sida var min pojkvän och trots detta kunde jag inte få fram orden till varför jag mådde dåligt. Inte ens jag själv kunde förstå varför jag betedde mig som jag gjorde. Jag måste erkänna att jag fortfarande inte kan förstå varför jag känner mig som jag gör. Jag tror att det beror på att jag har stor press på mig från alla håll och kanter. Pressen från skolan och hemmet samt pressen att hela tiden behöva vara den glada spralliga tjejen. Jag påstår inte att detta är någons fel, jag har själv satt mig i den här situationen. Jag har ”valt” att bli sedd som en tjej som alltid är glad och sprallig men det jag försöker få fram är att jag inte alltid är det och världen runt om kring mig verkar inte förstå det. Jag är även säker på att folk omkring mig har lika mycket press som jag, det förnekar jag inte. Däremot kan man tackla det på olika sätt och det är det jag inte är särskillt bra på.
En annan bidragande faktor tror jag kan vara att jag näst intill aldrig är den bästa på någonting. Trots att jag var i Australien ett år har jag kompisar som är bätte på engelska än jag. Trots att jag får 90% rätt på ett prov finns det alltid de som får bättre än jag. Trots än jag kämpar med körkortet och har gjort det i snart ett år finns det de i min närhet som klarar det snabbare än jag. Jag hade kunnat sitta här och rabblat upp saker i en evighet men det tänker jag inte göra. Ni må kalla mig trångsynt eller något i den stilen, men det är såhär jag känner. Att aldrig få vara bäst på något känns tungt. Var jag än vänder mig finns det någon som är bättre än mig.
Jag har nu skrivit ett väldigt långt inlägg och försökt sätta ord på mina känslor. Jag tycker detta är fruktansvärt svårt och om jag ska vara helt ärlig har jag inte riktigt lyckats ännu. Det viktigaste för mig är ändå att jag har försökt. Jag är inte heller säker på om det låter rätt i andras öron men jag förstår iallfall själv vad jag menar.
För att avsluta måste jag tillägga att jag vet att alla ni andra där ute förmodligen också känner samma press. Med detta inlägg har inte jag menat att vara egoistisk eller så, jag ville bara sätta ord på mina känslor. Att få er att se vad som pågår i mitt huvud. Ni som läst ner hit, tack för att ni läser och kanske till och med förstår. Ni är guld värda.
Men gumman, det här hade jag verkligen ingen aning om! Du har rätt på det sättet, att du väldigt mycket framträder som den glada och spralliga tjejen, så du är inte direkt den person som man först skulle klassa som deppig. Jag erkänner att jag många gånger frågat mig hur du kan vara så oerhört uppåt jämt och funderat på vad du har för negativa punkter i livet, men å andra sidan fattar jag ju så klart, och jag tror att jag talar för de flesta då, att ALLA sina dåliga dagar, INGEN är perfekt. Du behöver inte alls känna ett behov av att alltid verka glad, även om det råkar vara den sidan du visat upp som allra mest de år vi känt varann. Det är aldrig för sent att förändras, och jag tror inte det är någon som skulle reagera negativt på något sätt om du visar dig lite nere någon dag.
Sedan måste jag säga att jag inte heller är den bästa personen att prata om sånt här, jag är nämligen också ganska dålig på att visa mina sanna känslor i bland och gör det helst för mig själv. Jag framgår väl också som ganska monotont positiv och glad, men det där med att visa andra delar är något jag blivit bättre på de senaste åren, även om jag fortfarande aldrig kan gråta på riktigt och vräka ur mig allt inför någon annan än min mamma. Jag antar att det är en del av våra personligheter helt enkelt; somliga har lättare för det där med känslor än andra.
Måste dessutom uppmuntra dig att göra det du just gjort lite oftare; skriv av dig! Oavsett om det är på bloggen eller i ett dokument som ingen någonsin kommer att läsa, är det ett underbart sätt att få problem att kännas enklare på. Åtminstone kan jag känna mig hundra gånger bättre efter att ha skrivit av mig rejält, oavsett om resten av världen förstår vad jag snackar om eller ej.
Det där med att inte kunna sätta ord på sina känslor känner jag igen så det bara skvätter om det. Dock så tror jag att det är något som alla kan identifiera sig med; vi är ju trots allt utrustade med helt olika hjärnor innehållandes helt olika tankar allihopa. Hur mycket man än gråter och pratar med en människa tror jag att det är näst intill omöjligt för en annan person att förstå hur man tänker. Vi alla är helt enkelt för olika för det, enligt min åsikt.
När det kommer till det där med att aldrig vara bäst på någonting kan jag bara säga såhär; jag håller inte med. Det inlägg du precis skrivit är till exempel inte bara väldigt bra och väl skrivet, det krävs en del mod också. Det här med att vara bäst på någonting är bara en jävligt jobbig ideologi; man KAN inte vara bäst på något. Det kommer alltid att finnas någon som är bättre på något, oavsett om det gäller sport eller matte. Exemplena på saker jag avundas dig är många, samtidigt som du kanske avundas någon annan något, som avundas någon annan något, som avundas någon annan något... Så kan det hålla på för evigt, men känslan av att aldrig riktigt räcka till kommer fortfarande att finnas kvar. Det jag tycker du ska göra är att se till vad du är BRA på, och helt ignorera det där irriterande ordet "bäst". Jag tycker till exempel att du är grymt söt, klär dig supersnyggt (och då menar jag verkligen supersnyggt!) och att du är jätteduktig på det mesta som har med gympa att göra. Jag skulle göra rätt mycket för den graciöshet (heter det så?) du besitter, och att byta garderob skulle jag inte heller tacka nej till. Samtidigt verkar du ha en underbar familj + kompisar, och du är smartare än vad du själv verkar tro. Det här kan verka som småsaker för dig, men samtidigt är ju det något du är van vid och man uppskattar sällan det man själv har tillräckligt mycket; "det finns ju alltid någon som har det bättre".
Gode Gud vad jag har skrivit länge, den här kommentaren är förmodligen längre än själva inlägget xD Jag låter antagligen fruktansvärt traditionell och klysché-aktig på många ställen, men jag menar verkligen det jag skrivit, med vartenda litet ord. Jag är faktiskt glad att du skrev det här inlägget, då det känns som att jag lärde känna dig på ett helt annat sätt nu. Jag hoppas att även du känner dig lite bättre, och tveka inte att visa lite känslor nästa gång det är något som inte känns okej. Hur svårt det än kan kännas så är det bara bra, man kan helt enkelt inte gå och bära på allt jämt. Jag finns här för dig, jag vet att många andra gör det, och vi får väl helt enkelt jobba tillsammans på det där med känslorna. Sedan om det faktiskt blir någon skillnad eller ej vet jag inte, men jag vill i alla fall att du ska veta att vi finns här för dig om du behöver oss. Du är underbar Nicole, och du är verkligen inte ensam.
Jag finne inga ord! Tack <3<3
Collan! Du är bäst på att vara dig själv.. älskar dig.. pusskussen!
Gumman jag finns här för dig och tro mig jag förstår precis allt du säger! Jag känner likadant och vet hur jävla jobbigt det är att känna så men tro mig du är så himla stark för du går i skolan varje dag och fixar proven, uppsatserna och allt tiil skillnad ifrån mig, jag ser upp dig, speciellt när du skriver så här. Du är helt underbar som person och jag är riktigt glad för du är min vän! Kan inte tänka mig en finare vän än dig. Vill du prata så finns jag här för dig till 100 % om inte mer! Jag kommer imorgon och om du känner för det så lyssnar mer än gärna på dig. Du kan alltid lita på mig för jag kommer alltid finnas här för dig. Du är min vän och jag ställer upp för dig! Vill du göra något på lovet så gör jag gärna, tar en fika eller äter ute någonstans för all del! Det är bara att komma och vill du inte prata om dte utan bara umgås så klart då gör vi det, vad du än vill. Du kan komma till mig när du vill gumman, när som helst! Robin hälsar med =) vi ses imorgon gumman puss! <3
